Vi lever i ett tidevarv där ”tala” är silver och ”lyssna” inte ens finns med på skalan. Vi lever med oss själva i en hopplös tro att just jag kanske är lite mer upplyst, kanske lite mer utvecklad, kanske till och med är lite bättre än någon annan.
Vi lever i ett tidevarv där det är lättare att vända på kappan än att acceptera meningsskiljaktighet som en tillgång.
Vårt tidevarv är präglat av den totala avsaknaden av inre tro. Där själva motreaktionen tycks bli en överdriven djupdykning i saker vi helt enkelt inte förstår oss på. Och kanske heller inte ska förstå. Vad fan vet jag?
Vårt tidevarv gör följsamma produkter av människor som tror sig veta mer, som tror sig söka bortom denna världs kulisser. Som tror sig kunna nå de svar människan i årtusenden sökt efter.
Vi vill inte lära av andra. Vi vill lära oss själva för att sedan pådyvla andra människor våra sanningar som ett steg på resan mot att övertyga oss själva om att just vår sanning är sann. Den sannaste.
Kanske handlar det bara om känslan av ensamhet och litenhet i en värld där befolkningen bara växer men samtidigt kommer längre och längre ifrån varandra. Kanske är det bara en motreaktion på självaste ensamheten och sanningen om allas fortgående tillstånd. Att vi är just små och ensamma.
Kanske är det en bitterhet över att google kan lära dig mycket men långt ifrån allt. Bitterhet över att du aldrig kan få dina frågor besvarade på ett enkelt sätt. Kanske därför att svaren aldrig funnits till att börja med.
Jag behöver inga svar. Jag behöver bara någonting att tro på och jag har mer än de flesta. Det räcker för mig.
Så här sitter jag nu, sällad till samma elitistiska skara som alla andra. Som tror sig veta lite bättre.