Vårt största problem i dagens samhälle kan sammanfattas i en enkel klyscha. ”Mycket snack och lite verkstad.”
I denna retorikernas guldålder ser en så tydligt att fina ord väldigt sällan blir till verklighet. Det snackas hej vilt både yrkesmässigt och privat om allt som ska ordnas, åstadkommas och utvecklas till det bättre. Men det enda som sker är att avsaknaden av aktion leder till någon sorts Status Quo. Där alla rycker på axlarna vid varje katastrof med det trötta konstaterandet: ”Vad var det jag sa.”
Som kommunalarbetare och därtill vårdarbetare står det här mig upp i halsen. Det värsta av allt i det här sammanhanget tordes vara tystnadsplikten. Hur vi som kommunala vårdgivare beläggs med munkavel även då vi ser hur våra vårdtagares rättigheter ständigt kränks.
Sedan har vi en ledning som helt ärligt inte gör ett skit, förutom att räkna pengar, så till den grad att personalen inte längre orkar. Det är för tungrott, för jävla frustrerande och alldeles för ovärdigt. För detta års lidande fick vi anställda denna jul en äggklocka och ett mail med de ännu tröttare orden ”Vi ser framemot 2017.” No offence men det gör inte jag.
I privatlivet är det inte annorlunda, när ytterligare en människa lyckas slå sig in med sentimentet ”jag vet mer än du”; om mig, om världen, om allt tydligen. För jag själv måste ju vara fullständigt ovetande om min egen person efter 29 år av liv.
Jag ger upp för det här året.
Av en enda enkel anledning. Det finns viktigare saker.
Familj, kärlek och en fridfull jul om än inte en fröjdefull. Det finns bara så mycket en människa orkar med. Min gräns gick här.