Itu

Kommentera
Kontrasterna är det som är svårast att förstå. Eller kanske snarare acceptera. Att det inte finns någon kontinuitet i livet eller i mig gör allting osäkert, fragilt och oroväckande.

Jag kan inte räkna med något, allra minst mig själv. Jag vet aldrig hur jag kommer må när jag vaknar på morgonen eller ens i minuten efter denna. Det kan svänga på ett ögonblick och jag hatar det.

Att vänja sig vid tilliten till sig själv är både befriande och farligt. Jag har så länge gått runt och trott att jag vet var jag har mig själv.

Sedan går allt sönder och återigen står en här som en nykläckt kyckling och ska lära sig allt från början. En gång till. Alltid en gång till.

Den återuppståndna frustrationen över att jämt får höra att det är ”normalt”, att ”det måste få ta tid”, att det är ”sorg”. Från proffs, från vänner, från familj men mest av allt från mig själv. För jag vet ju. Jag vet så väl.

Ja, jag vet exakt hur normalt det är. Jag är logisk. Rationell. Den sidan av mig förlåter. Förlåter mitt sätt att vara. Förlåter min otillräcklighet. Stundtals till och med världen.

Men den känslomässiga sidan vill bara trycka på fast forward så att det här kan vara över och jag kan bli normal igen. Återgå till det stabila, det säkra och trygga. Det där lugnet som jag hittade i att jag faktiskt är okej. Att jag går att lita på.

Den känslomässiga sidan vill slå, döda, skrika eller ligga helt still. Ljuga för mig och spela död tills jag tror mig själv.