Snusförnuftigt

Det finns så många sätt att säga det på. Så många sätt att förklara. Men förklaringarna har liksom ingen substans när de alltid riktas utåt. När svaren först borde redovisas på insidan.

I slutänden är det kanske så att den enda en behöver förklara någonting för, är sig själv. Den enda som har användning av mina motiveringar, metaforer och analyser är jag. Eller andra kanske skulle ha nytta av dem men jag har ingen skyldighet att dela med mig.

Det är ju bara jag som behöver veta. Jag är inte skyldig någon någonting alls. Inte ens en förklaring.
När beslutet väl tar form där på insidan känns allting så självklart. Som om en sanning alltid legat där latent i kroppen men utan att ge sig till känna.

Men nu finns den och ger mig åtminstone en vag känsla av lugn. Som om en pollett äntligen trillat ner.

Jag är inte skyldig någon någonting. Vad som är, är. Vad som var, var och vad som ska komma att bli är det bara jag som kan kontrollera. Jag har ingen skuld att betala.

Det finns ingen skyldighet att upprätthålla något gammalt bara just för att det varat under en lång tid.

Min sanning. Mitt beslut.

Att acceptera och släppa taget.