När döden bär liv

Kommentera
Den krispiga höstluften balsamerar in hela mig. Känslan av hur sprucket kött läker är som mest påtaglig just på hösten. Färgerna. När solljuset träffar gula, röda och bruna löv är det som om världen spelar en symfoni om det naturliga förfallet. Som en påminnelse om den eviga livscykel som finns så närvarande i hinduisk tradition men kanske inte lika självklart tar plats i våra sinnen i väst. Skapelse, upprätthållande och förfall. Hur det döda som väcks till liv under våren, upprätthålls under sommaren för att sedan dö ut under höst och vinter bara för att åter vakna till liv när det nalkas vår på nytt. En evig cirkel av liv och död. Gammalt och nytt. Som om och om igen jagar efter sin egen svans.

Kanske just därför är hösten också början på någonting nytt. När allt det gamla ska dö men ännu andas liv. Som om själv naturen kämpar för att inte dö. Kanske är det just kampen för livet som lämnar spår. Kanske är det den euforiska känsla som uppstår när vetskapen om att någonting nytt är på väg rotat sig i själen. Känslan av ett större sammanhang.

Jag vet inte riktigt vad det är men det får mig att känna mig lugnare, till och med nu när känslolivet är som en jojo som svänger upp och ner längs ett allt mer utnött snöre.

Ett märkligt sammanträffande i ett motsatsförhållande. Den kyliga höstbrisen väcker livet i mig när naturen återigen skall komma att dö.