Jag vet inte var smärtan börjar eller tar slut.
Jag vet inte ens om den verkligen är här. Men någonting är det ju.
Jag vet inte om den sitter i magen eller i hjärttrakten. Jag vet inte om den sitter i huvudet eller i fötterna. Det enda jag vet är att det inte är som vanligt. Det sitter någonting på insidan som drar, river och gräver som för att finna någonting som försvunnit.
Sedan har vi omvärlden. En sorglig hop med får som driver runt i anlagda spår och tror sig leva i någon sorts 2010-talets valfrihet. Schablonfrågor jag slutat svara på. För det är inte ärliga svar ni vill ha. Frågeställandet är bara ett kvitto på vilka medvetna, upplysta och lyckade individer ni blivit.
I själva verket är alla så stressade av att få ihop sina jävla livspussel och jag vill bara skrika och kasta varenda pusselbit i havet som hämnd. Så jag säger inte sanningen. Jag säger bara det som är nödvändigt, för i slutänden är jag ju smartare än de flesta och det är ju skönt att kunna använda det till något i alla fall. Jag kan manipulera omvärlden att lämna mig i fred. För jag vill inte ha er här. Jag vill se okända människor så lite som möjligt.
Varför har de rätt att leva sina skenheliga jävla liv när någon krossade rätten till mitt? När världen krossade rätten till hennes, vars enda liv gav mitt en mening.
Varför har de rätt att vara glada och lyckliga i sin medvetet valda ignorans när någon snodde min rullgardin för länge sedan.
Jag har ingen skärm att sätta för, jag har inga skygglappar att bära om jag så skulle vilja. Jag tvingas leva med ögonen ständigt öppna inför det som gör ont och jag vill att alla andra ska tvingas göra samma sak.
Om jag ska lida kräver jag att alla andra gör det också. Så primitiv har jag blivit.
Men livet är inte rättvist och ibland tänker jag att borde försöka vara glad för andras skull. Eller åtminstone bara ignorera den där omvärlden och bara fokusera på mina personer. De som är min livsgnista. Att jag inte kommer någonstans med att vara arg och negativ. Men jag kan inte hjälpa det. Jag har tappat bort förmågan att vara glad.
Jag kan bara skratta elakt när jag läser dumma kommenterar i någon tråd på facebook eller instagram. Det är det min glädje reducerats till. Andras olycka. Eller dumhet. Fast samma saker andra dagar kan få mig att lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och ligga där i timmar eller i värsta fall dagar.
Jag orkar inte ta mig an omvärlden och ibland känns det som om omvärlden just av den anledningen dras till mig. Folk jag inte känner bara måste sätta sig bredvid mig på spårvagnen och prata. Och jag vill inte. Män som obedda kommer fram och ger mig komplimanger. Jag vill inte! Gamla tanter och farbröder som är ensamma. Jag vill inte! Eller bara galenpannor som räknar gatustenar eller på annat sätt totalt har tappat det. Det spelar ingen roll. Jag vill inte behöva vara trevlig mot er så kan ni bara låta mig vara.
Jag kan inte med gott samvete säga att det kommer att gå över, inte heller att det kommer vara för evigt. För jag vet inte. Jag kan inte säga att jag vill tillbaka ut i världen för jag tycker helt enkelt att den är meningslös och så jävla, jävla dum. Omvärlden vill bara ha, aldrig ge tillbaka.
Så, omvärlden; ni kan ta era små jävla skitproblem och lösa dem själva. För en enda sak har jag kommit på under de snart åtta månader som passerat av det här gråsjaskiga helvetet. Jag står inte längre till omvärldens förfogande. Aldrig mer kommer jag vara stöttepelaren, tryggheten eller rådgivaren.
Aldrig mer kommer jag vara en person som bär andra människor, för jag har burit färdigt.
Jag vet inte ens om den verkligen är här. Men någonting är det ju.
Jag vet inte om den sitter i magen eller i hjärttrakten. Jag vet inte om den sitter i huvudet eller i fötterna. Det enda jag vet är att det inte är som vanligt. Det sitter någonting på insidan som drar, river och gräver som för att finna någonting som försvunnit.
Sedan har vi omvärlden. En sorglig hop med får som driver runt i anlagda spår och tror sig leva i någon sorts 2010-talets valfrihet. Schablonfrågor jag slutat svara på. För det är inte ärliga svar ni vill ha. Frågeställandet är bara ett kvitto på vilka medvetna, upplysta och lyckade individer ni blivit.
I själva verket är alla så stressade av att få ihop sina jävla livspussel och jag vill bara skrika och kasta varenda pusselbit i havet som hämnd. Så jag säger inte sanningen. Jag säger bara det som är nödvändigt, för i slutänden är jag ju smartare än de flesta och det är ju skönt att kunna använda det till något i alla fall. Jag kan manipulera omvärlden att lämna mig i fred. För jag vill inte ha er här. Jag vill se okända människor så lite som möjligt.
Varför har de rätt att leva sina skenheliga jävla liv när någon krossade rätten till mitt? När världen krossade rätten till hennes, vars enda liv gav mitt en mening.
Varför har de rätt att vara glada och lyckliga i sin medvetet valda ignorans när någon snodde min rullgardin för länge sedan.
Jag har ingen skärm att sätta för, jag har inga skygglappar att bära om jag så skulle vilja. Jag tvingas leva med ögonen ständigt öppna inför det som gör ont och jag vill att alla andra ska tvingas göra samma sak.
Om jag ska lida kräver jag att alla andra gör det också. Så primitiv har jag blivit.
Men livet är inte rättvist och ibland tänker jag att borde försöka vara glad för andras skull. Eller åtminstone bara ignorera den där omvärlden och bara fokusera på mina personer. De som är min livsgnista. Att jag inte kommer någonstans med att vara arg och negativ. Men jag kan inte hjälpa det. Jag har tappat bort förmågan att vara glad.
Jag kan bara skratta elakt när jag läser dumma kommenterar i någon tråd på facebook eller instagram. Det är det min glädje reducerats till. Andras olycka. Eller dumhet. Fast samma saker andra dagar kan få mig att lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och ligga där i timmar eller i värsta fall dagar.
Jag orkar inte ta mig an omvärlden och ibland känns det som om omvärlden just av den anledningen dras till mig. Folk jag inte känner bara måste sätta sig bredvid mig på spårvagnen och prata. Och jag vill inte. Män som obedda kommer fram och ger mig komplimanger. Jag vill inte! Gamla tanter och farbröder som är ensamma. Jag vill inte! Eller bara galenpannor som räknar gatustenar eller på annat sätt totalt har tappat det. Det spelar ingen roll. Jag vill inte behöva vara trevlig mot er så kan ni bara låta mig vara.
Jag kan inte med gott samvete säga att det kommer att gå över, inte heller att det kommer vara för evigt. För jag vet inte. Jag kan inte säga att jag vill tillbaka ut i världen för jag tycker helt enkelt att den är meningslös och så jävla, jävla dum. Omvärlden vill bara ha, aldrig ge tillbaka.
Så, omvärlden; ni kan ta era små jävla skitproblem och lösa dem själva. För en enda sak har jag kommit på under de snart åtta månader som passerat av det här gråsjaskiga helvetet. Jag står inte längre till omvärldens förfogande. Aldrig mer kommer jag vara stöttepelaren, tryggheten eller rådgivaren.
Aldrig mer kommer jag vara en person som bär andra människor, för jag har burit färdigt.