Ingenting är så välkommet som den känslan. Känslan av en förlorad betydelse när betydelsen från början inte varit av godo för mig. Att andra drabbas på andra sätt av precis samma företeelse är givetvis ofrånkomligt. Men även det har förlorat betydelse.
För är det någonting människan bör ta till sig är det just det. Den ens bröd den andres död. Att ingenting är odelat gott för alla. Att den innebörden inte på något sätt är att lidandet hos den andre bringar mig någon som helst lycka, men att det faktiskt kan betyda ingenting för mig. Eftersom det tidigare varit så att andras lidande varit fullständigt oacceptabelt i mig. Det som gjort att jag hellre dövar andras smärta med min egen. Som något sorts ok av martyrskap ingen någonsin bett mig att bära. Att det är bättre att det är sämre för mig bara andra har det bra. Det kan vara den största läxan jag har lärt mig. Att andras smärta inte nödvändigtvis är min att stilla.