Hon, vår moder skriker. Ett avgrundsvrål av sorg och panik. En mor som tappat hoppet om sin avkomma. Som ett vilddjur täckt av ohyra reser hon sig och försöker skaka oss av sig. En sista dödsryckning i den verklighet som byggts av stackars satar. De vars stöveltramp gör märken i andras själar, i andras ansikten. Medan de klampar över allt som är vårt. De som har råd att inte bry sig.
Ett evigt köpande och säljande. För att mätta en hunger som aldrig fanns på riktigt. En skenmanöver. Ett luftslott vi gärna flyttar in i precis som folkmassan i "
kejsarens nya kläder". Fast utan barnet som ropar: "Men han har ju ingenting på sig!" För vi vill inte se hans nakenhet. Vi vill inte se vår egen fångenskap. Vi vill inte veta om att vi lurats in i en bur av trygghet. Våra fångvaktare märker att buren börjar skaka. Fler reser sig och gallret rister. De stirrar upp i det blå. Vägrar ta i makten de lurat oss att ge dem. Dagar läggs på hög och tiden ruttnar. Snart lär gallret ge vika.
Snart rullar molnen in över oss alla.
MipH