Bilder på de som är på väg bort, ständiga ryggtavlor som inte kan stirra.
Ett återkommande motiv, även i de lyckligaste tidsporträtt av glittrande solnedgångar och vita tandrader.
Dessa bortvända. Med blickar utanför blickfånget. Alltid på väg bort.
Dessa bortvända. Med blickar utanför blickfånget. Alltid på väg bort.
Där har de fångats, i själva flykten.
Såsom envisa vatten till slut kan göra hål i sten, skapas kanske också ett öde. I ansikten bortom ett synfält kanske olyckan föds.
Det salta. Det som stannar kvar när allt annat ångats bort. Fragila stunder som kan suddas ut. Svaga länkar som kan brytas sönder. Den beständiga observatören som skapar sig själv. Den som inte syns men som finns för att den inte ses. Uti blickens negation skapas hon. Som kanske kände sig osynlig.
Kan en se bortom en bortvänd blick. Kan livet gestaltas i det negativa utrymmet. Mellan det som bilden innehåller och det den skalade bort. Kanske längtan ligger där. I det en aldrig fångade låg det en ville åt. Det som skulle fångas som en fågel i handen.