Det är passiviserande att vara fångad därför att flyktkänslan är för krävande för oss att hantera under lång tid. Till slut sätter vi oss ner, rycker på axlarna och slutar försöka rymma. Vi är våra egna fångvaktare.
Varför får de minst lojala de största av förtroenden? Varför får dårar företräda länder? Varför får ett fåtal svarta får representera hela flocken? Och varför är det rena samvetet så förbannat dyrköpt?
Den som har hjärta att inte bry sig vinner. Hen kan springa loppet och skynda över mållinjen medan de som inte kan med måste stanna utefter vägen och beskåda allt elände. Allt elände vi tillsammans skapar.
De verkligt skyldiga bär aldrig skulden. Inte ens när rättsystem kommer åt dem. Allt är en tolkningfråga och alla kan fortsätta hävda sin oskuld trots bevis som talar för sig själva. Skuldens börda faller som historen bjuder på offrens ryggar. Som bär och bär och bär tills de lägger sig ner i total utmattning och dör i all sin ovärdighet. Dör bort i en suck av desperation och hopplöshet över att det aldrig någonsin kan komma till en förändring. Den starka slår den svage, så har det alltid varit och det är inget att göra något åt. Det vilar vi oss i som om det vore en renbäddad vagga. "Vyssan lull, koka kittelen full..." sjunger våra monsterjag för oss när elden flammar upp där inne. För visst finns det en blind, en arm och en med så trasiga kläder. Men det är ju inte ditt fel. Det är inte din skuld. Det är ingens fel.